Music and drugs

Du känner adrenalinet pumpa genom ådrorna. Kicken av att bara stå där på scenen, spela det man kom för att spela, och se publiken, småbarnen, faktiskt släppa loss och börja hoppa i takt med tonerna. Det är då du ler. Du gapskrattar.

Det finns nog ingen bättre drog än en lyckad spelning. Bara den blotta euforin som existerar när du går av scenen är ouppnåelig, oavsett hur mycket sprit du sätter i dig, hur mycket cigaretter du röker, eller hur många trippar du tar med saker som inte skall nämnas på en sån här blogg.

Enligt mig kan ingenting matcha denna känslan. Med basen i handen pumpar man ut välkända låtar som brukar gå hem hos publiken såsom våra egna, hemgjorda låtar som bara känns som om de duger att dansa en långsam tryckare till. Så länge publiken är med på noterna, vad dom eller vad man själv än gör, så mår man bra. Man känner sig... lycklig, att det inte finns något i vägen som stoppar en.

Det är sån här musik jag skulle vilja leverera, och få acceptans för. Nej, inget är fel på hardcore/metal/trash alls! De är alla underbara stilar att spela bas till, jag har bara svårare att kunna avnjuta utrymmet på scenen om jag spelar just det(Från inspelningar att döma har jag mestadels bara stått och nickat med, there goes that sceninlevelse. -.- ).

Där kommer ju punken in ganska fint faktiskt. Har ni hört talas om utrycket som cirkulerat runtomkring punk?

" Here's a chord. Here's another. Here's a third. Congratulations, you now know how to learn punk."

Ibland stämmer detta, det kan jag inte neka. Men det är det som gör att jag samtidigt fastnar för det. Man kan spela en inte alltför avancerad men väljudande slinga till lite gitarr, trummor och sång, så har man direkt en låt som tilltalar många. På grund av enkelheten så blir resten av upplevelsen med att stå på scen så mycket enklare. Du kan flumma runt som en galning. Ni som sett mig hög på koffeindrycker vet exakt hur jag menar.

Nu, en vecka senare, så kan man faktiskt återleva den här känslan, även om det var ett tag sedan. Älskar det.




Sen faktumet att efterfesten innefattade alldeles för stora mängder alkohol, impulsbeslut om göteborgsbesök kvart över ett på natten smat bortsupna busskort tycker jag att vi verkligen kan stryka från arkivet.

Hadouken!

Är inte än särskilt medveten om hur många som känner till Hadouken! än i Sverige. Har försökt sprida ut dom lite till mina nära och kära, på vissa har det satt sig, på andra inte. Är inte förvånad dock. Med tanke på deras sätt att bryta mot olika "genre-regler" så kan man få en ganska diffus syn på vilka bandet är. Man skulle kunna kalla dom nånting i stil med rave/techno/hardcore/rap/rock... ish. Förvånade mig själv med att jag började tycka om dom, men de har lite fastnat i huvdet nu så jag har utvecklat ett stort intresse för deras utveckling.

Eftersom dom släppte sitt debutalbum för ett halvår sedan får man ju se hur länge dom håller sig kvar i spellistorna. Det är inte många band jag hört som sjunger på sådan där inbiten Leeds-dialekt. Som honung för öronen... (O_o) Eller nåt. Take a peek at them videos, yeah? Om du gör det kommer du se hur stora gap dom har mellan olika genres. I ena stunden rock, andra stunden rap!

Muzic

Tänkte man kunde börja lite smått med musik på min blogg. Det är det jag kan bäst för tillfället i alla fall. I detta kommer jag lägga upp låtar med mer eller mindre för allmänheten kända band, delvis i utvecklande syfte, delvis för att jag själv får en anledning till att gräva fram ny musik på internet.

När det kommer just till musik, så är jag tacksam att jag är allätare. Mycket olika stilar går bra, allt ifrån visual kei till hardcore eller reggae. Så länge det enligt mig är tillfredsställande för öronen så är det bra musik. Vilket innebär att alla genres kan innehålla bra musik. Utom dansband.

Låtom oss börja! Först ut är ett band som mina vänner är mycket väl medvetna om att jag lyssnar på, Maximum The Hormone. Ett japanskt band som spelar något som de själva kallar rockmetal, men trots namnet finns flera låtar där man hör referenser till hiphop, pop, funk, grunge och trash metal, allting ihopblandat i en mixer och uttryckt på en skiva. Vet inte hur dom lyckas, men just många av de japanska banden jag är intresserade av har en tendens att bryta de "riktlinjer" som ett standard västerländskt band skulle ha. Maximum The Hormone skulle då vara en av de största förbrytare av just denna regeln. Låten som är länkad här under, Zetsoubou Billy, är en av låtarna som fick bandet inkastade i japansk radio, då hela låten och musikvideon gjordes i samarbete med Ohba Tsugumi och Obata Takeshi, skaparna av Death Note. Tyvärr finns inte mycket av deras mer hårdare era uppe på youtube, men letar man tillräckigt mycket så!

Introduktion.

Ja, jag har sällat mig till de lyckliga... massorna som startat blogg. Man måste testa innan man har något att säga om det!

Aaanyway... Har märkt en ganska markant ökning av bloggare som snöar in sig på en och samma bana, alltid skriva om bara just det här medan man lämnar något helt annat fullständigt i mörkret. Skall därför göra mitt bästa så jag både kan få med olika konspirationsteorier, brädor, musik (MYCKET musik.), mode, och lite axplock från livet här och var. Det kan vara värt ett försök att göra den dagliga baguetten från Baguetten att låta poetisk, eller så kan den jämföras med en av de äldsta konspirationsteorierna som existerat på vår jord. Ge mig lite tid bara så kan detta säkert uppfyllas!

Let the writing begin!